Mrs och jag sitter i soffan och härmar mustaschbonden. Han pratar precis som Jonas Indes gamla alter ego Tommy Bolin (och min gamla klasskamrat Herr K).
»Koka ägg, ma (betyder va).«
Det är kanske inte helt snällt men det går ju inte att låta bli. Det är helt omöjligt att låta bli!
Jag vet att jag inte är först men förkortningen har inte slagit igenom än. Än så länge ganska få träffar med google. Vad? Förkortningen imö (i mina ögon), som försvenskning av imo (in my opinion). Idag kom översättning till mig som en liten, liten uppenbarelse.
Revolutionary Road, ja. Den var ju upplyftande... (Inte så jättebra heller. Eller? Säger jag det bara för att jag inte blev glad av att se den? Det borde jag ju inte ha räknat med att bli, så det låter mer än lovligt korkat.) Är det något jag gillar att slippa så är det att se på film där folk bara pratar och pratar och pratar. Jag har (läs: borde ha) pratat klart här i livet, om ni förstår hur jag menar. Här någonstans inser jag att jag menar att prata om att göra i stället för att göra. Jag gillar folk som gör (utan att först prata om att göra). Jag är långt ifrån där själv, men jag hoppas att komma fram dit jag dör. Felet med filmen var nog att jag inte alls var på humör att se två människor gapa så mycket på varann (eller föredrar ni ordet varandra?).
Jag gillade karaktären John (till höger på nedersta bilden). Ibland älskar jag filmer som skulle passa som pjäser, ibland inte. Idag – inte. Eh, välspelad så klart och det tvivlade jag aldrig på, men lite feelgood på söndageftermiddagen, hur blev det med det?
Förresten, Leonardo DiCarprio fick mig att tänka på Kurt Russell. Den likheten slog mig först idag.
Om ni funderar på att göra en audition för att vinna en inbjudan till Vodder: Gör det inte! Det är inte värt det. Voddler består, än så länge, till 90 procent av gammal skåpmat. De resterande 10 procenten är uppdelade mellan filmer ni antingen redan har sett (slash borde ha sett, typ Barnhemmet och Pans labyrint) eller också skräp ni inte vill se. Bara så att ni vet det.
Mitt senaste är att ringa hem från mobilen så att Catherine ska svara – det ringer bara till henne, utom på söndagkvällar – och när hon reser sig för att svara så kastar jag mig till datorn och uppdaterar hennes statusrad. Nu har jag i och för sig bara misslyckats hittills (2 ggr), men nån gång ska jag lyckas!
Idag var jag helt fel ute, när jag trodde att jag skrev en grej på hennes statusrad så var jag inne på hennes kompis »plank« (eller vad det heter). Hej hej.
Vi spelar och spelar och svär och svär. Mrs blir trött på mig (och lite på tonniskrypet, men jag »är ju vuxen« [inte på riktigt]) för att vi jiddrar så mycket. Det är svårt att spela ett bra Super Mario-spel utan att jiddra. I alla fall om det är multiplayer (eller single player). Och ... det är det alltid!
Tonniskrypet införde något som han kallar tyst minut. Då sänker han tevevolymen (handkontrollen låter fortfarande) och är den ende som får jiddra (jag tror inte att han vet att han fortsätter att jiddra, men det gör han). Jag börjar skratta för att jag är så rädd (inte på riktigt) att han ska bli förbannad för att jag fortsätter att låta på hans tysta minut.
Oavsett hur min beskrivning låter: Att spela ihop är i princip (bland) det bästa som finns.
Mrs kollade på Belinda och av det lilla jag hörde av kvällens avsnitt känns det nu lite avigt att gnälla om att man har dåligt minne, men...
Jag är så säker på att jag har skrivit något om Jeremy Renner här. Han som är med i
Kathryn Bigelows The Hurt Locker som jag också har för mig att jag redan har skrivit nåt kort-kort om. Har letat här, och googlat igenom hela världen och till och med chansat på Emmas blogg men har inte hittat någonting. Det betyder antagligen att jag inte alls har skrivit någonting om honom eller om filmen. Jag kände igenom honom, kände igen honom, kände igen honom och så ... kom jag på att han var med i 28 veckor senare. Jag gillar när minnet helt plötsligt får för sig att fungera som det gjorde »förr«.
Idag har jag lyssnat på Gary Numans låt Cars x antal gånger. Eller om jag har lyssnat X antal gånger.
Den, David Bowies Ashes to ashes och a-has I've been losing you har alla trumspel som får Gud att gråta av lycka.
Får så klart dubier så fort jag skrev klart ovanstående meningar. Jag har säkert tio till låtar där trummorna är övermänsliga. Men just nu är det dessa låtar som får mig att känna mig som Stålmannen (ett tag).
Inlägg
Alla kommentarer
