drag me to hell

Igår var vi på bio och såg »Drag me to hell«. Jag förstår att splatterälskare har gått ned i unison brygga. Igår kväll förstod jag att jag inte är någon splatterälskare. Visst, skrämseleffekterna skrämde skiten ur mig flera gånger, men när väl splattret var igång så slutar det läskiga att vara läskigt. Äckligt, kanske, eller mysigt – och ganska humoristiskt men inte läskigt. Det är det som mismatchar för mig. När jag ser skräckfilm så vill jag bli skrämd, inte skratta. Parafraserar därför Lillkrypets flera år gamla sägning: Jag gillar inte skämt!, och lägger till, och särskilt inte i kombination med skräck! (Det kan vara därför jag inte gick igång på första avsnittet av »Psychoville« heller. Snyggt men inget mer, än så länge i alla fall. Kaaanske måste kolla andra avsnittet ändå.)

Om jag ska bli riktigt skrämd så föredrar jag filmer som är mer psykologiskt läskiga alternativt mer »28 dagar senare«-läskiga. Nu blir det snyggt men bara halvokej skådespelat (Justin Long är inte världens bästa skådespelare...) splatter och det är inte mig grej.

I morgon ska jag (ändå) se »Evil Dead 2« med f.d. arbetskamrater. Nu vet jag ungefär vad jag har att vänta mig.