Hon hade lite hissnojja som ni nog kan läsa lite om senare idag.Skyll inte på mig att jag outar henne, om hon inte skriver om det, alltså.
Idag ska vi fortsätta skrämma bort delar av sällskapets nojjor. Vi ska åka upp i Kaknästornet (kaka backspace näsa backspace tornet, btw).
Jag vet att jag har varit uppe i kaka-näsa-tornet förut med det är 25 år sen - MINST. Då var jag inte nojjig av mig. Fan vet hur jag reagerar idag.
Min förhoppning är dock att priserna på kaféet är det som kommer att skrämma mig mest.
E & T bjussade mig på middag i kväll. Vi käkade på Ramen Ki-mama. "Som vanligt" när de bjussar på födelsedagsmiddag käkar Catherine och T nåt som de är helt nöjda med och E och jag nåt vi är - inte missnöjda med - men heller inte helt tillfreds med. Nästa gång beställer jag antingen det som T (eller ev. Catherine) beställer. Då vet jag att maten med största säkerhet är god.
På hemvägen frågade vi om han kände sig glad över att ha vågat gå ända upp. "Näe." Han blir sannerligen inte impad av sig själv så ofta, den saken är klar...
Det blev besök på Historiska museet idag i stället. S sade att det var kul. Kul.
Klart okej fika var det oxå.
(Vilket lustigt ord, förresten)
Idag ska vi gå på museum. S går mest för att få köpa en grej. C går nog mest för S skull. Jag går mest för fikat. Jag hoppas att det finns fika.
Det är en retfull mobilskugga mellan Sthlm Södra och Älvsjö/Stuvsta nånstans...
Dåligt när man mobilbloggar!
Fick ett sms från Elvis (inte den men den Elvis) som var på Sivletto. Satte på mig löparskorna (med hårdrocksbrallor) och såg mer än lovligt 50's hjärta 80's hjärta jag vet inte vad ut. Jag gick ett snabbt varv i affären och sen satt vi och snackade, bland annat om det här blogginlägget, eftersom Simi funderar på att göra en tatuering. Eftersom det inte är någon mobiltäckning nere på Sivletto satt jag lite som på nålar, mest av gammal vana, för att S inte kunde nå mig om det var nåt. Gick sen hem för att märka att det var hur lugnt som helst och nu ska jag tvinga S att gå ut en sväng. Det smälls i dörrar och det skriks, men ut ska han...
I maj 2005 var jag i London för första gången i livet. Då och där hatade jag - inte varenda minut - men långa, långa, långa stunder av resan. Jag och fru superkryp hade lämnat vår käraste "ägodel" på hemmaplan med farmor och farfar. Farmor kom och sov över för att Londonresan skulle börja mitt i natten, eller i alla fall långt innan tuppen gick på sitt pass. Klockan ringde väl vid halv tre-snåret. (För alla globetrotters är det här en riktigt löjlig berättelse, det är jag fullt medveten om.) För oss var det början till ett litet helvete. Vi hoppade in i en taxi och åkte in mot Centralen från Södermalm. Vårt resesällskap satt i en annan taxi (oxå i tid). På centralen skulle vi ta bussen ut mot Skavsta. Bussen var i princip proppfull av folk - eller kändes det bara så? Bara den här simpla bussresan kändes som den aldrig skulle ta slut, men det gjorde den.
Väl på Skavsta började folk köa till incheckningen och det var en jävla massa folk som skulle till London med samma plan. Det hade jag inte haft en tanke på. När vi hade visat pass och junk började nästa väntan, den att få gå planet. Vid det här laget hade frun börjat bli riktigt blek om nosen och när det var dags att ställa sig i kön för att - som det kändes - över huvud taget komma med planet väste hon fram ett "är det okej om jag inte följer med?". Eh, vad fan säger man...?! Jag svarade "näe, det är fan i mig inte okej...", för det tyckte jag verkligen inte. Jag ville inte heller åka! Hon skärpte sig men både hennes och min känsla av att det skulle bli vår sista resa växte för varje minut, och då hade vi inte ens satt oss på planet. Jag hade bara flugit inom landet tidigare och den här resan skulle ta två timmar.
Nåja... Kaptenen fjuttade igång planets motorer och det bar iväg. Jag tyckte nog att det kändes jävligt jobbigt, jag har förträngt det mesta av känslan eftersom jag var så orolig för att fru superkryp skulle klappa ihop och få riktig panik. Det fick hon aldrig, men sån handsvett som bildades mellan våra händer kände jag inte ens när hon klämde fram vår son för drygt nio år sedan. Den gången hade i och för sig inte jag panik över situationen, men det hade jag den här gången. Jag trodde inte att vi skulle störta, jag visste det!
Okej, planet störtade inte. Vi kom fram ungefär två timmar efter att vi hade börjat panika. Efter ungefär halva resan kom vi till sans både hon och jag. Inte förrän det var dags att landa och vi skulle göra en *mummel på engelska* (nån ohörbar manöver som kaptenen sade att han skulle göra inför inflygningen till Stansted) kom paniken tillbaka. Hur många kan egentligen göra en mummel på engelska-manöver och dessutom sedan landa maskinen?
Som tur var så kunde vår kapten göra manövern och sedan landa flygmaskinen. Okej. Nu var man i Stansted. Det kändes precis som att gå omkring i Sverige. Luften kändes likadan, det var (nästan) bara svenskar runt omkring oss. Big deal. Vad snackar folk om? Nåja, jag kanske skulle ge det mer än några minuter. Vi hämtade vårt bagage och gick/halvsprang/sprang till Stansted Express och satte oss för att åka mellan, eh, Märsta och Stockholms Central. Det var precis vad det kändes som.
Väl inne i det "riktiga" London kändes det inte ett dugg bättre. Varför har ingen sagt att det är bilar över-jävla-allt? De åker (och det visste jag faktiskt) åt fel håll, hela högen. Dessutom är bilisterna jävligt otrevliga. De tutade om man gick för långsamt över fast det var grön gubbe! Surt. Frun var fortfarande skärrad och jag var fortfarande skärrad. Båda ångrade att vi hade åkt ifrån sonen (hur kunde vi vara så korkade?). Navelsträng som skulle behöva kapas någon?
Det var för tidigt att checka in bagaget på det sunkiga hotellet (där vi faktiskt hade eget badrum med toalett och dusch, vilket kändes precis som hemma på 70-talet) men vi fick ställa prylarna i hallen vid receptionen. Vi gick och drack caffe latte och käkade nån macka på ett ställe och kollade oss lite omkring.
Vi höll oss mycket för oss själva och försökte bli oss själva igen. Vårt resesällskap tyckte nog att vi var jävligt märkliga men de tog det nog med jämnmod. Dagarna gick och paniken avtog fram till hemresedagen. Då var det jag som fick panik, men jag ville ju hem så jag försökte skärpa mig. Det gick väl lite sisådär.
Det blev mycket text men lite innehåll. Sensmoralen då? Jo, när jag tänker på den här Londonresan i efterhand glömmer jag allt det jag har skrivit om här och tänker bara på den tiden när det var hon och jag, där och då.
Jag skulle inte vilja ha resan ogjord men jag skulle ha tagit med sonen om jag fick göra om det. (Och kanske passat på att njuta lite under tiden där oxå.)
Okej. Jag erkänner. Det var inte världens bästa väder för att vara ute och njuta av vintern. Vi var där i, eh, typ en halvtimme eller trekvart och en av de tre friluftarna skrek mest hela tiden att h*n ville åka HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEM! Det var ett bra försök i alla fall. Det kanske man skulle testa igen nån annan gång... om några år.
För första gången den här vintern ska vi försöka oss på lite friluftsliv. Snowracern är med, den varma chokladen är med och bullarna oxå. Humöret är rätt okej. Hellasgården! Here we come!
Snart dags att sätta sig på trean och läsa lite. På bussen finns det inget annat som lockar, så det är mycket lättare att bara slappna av, läsa och ibland oxå ta till sig det som står. Hemma är det alldeles för lätt att springa och kolla mejlen var och varannan minut, glo på burken, slösurfa eller nåt annat härligt... Jag säger inte att det är kul, bara lite lättare.
Jag hade faktiskt helt ärligt glömt en av de verkligt stora fördelarna med att bo i stan. Man slipper dessa ständiga jävla förseningar i pendeltågstrafiken på vintern. Hur kan de låta bli att lära sig att det är vinter 90 procent (känns det som) av året i Sverige. Om de satsade på att komma i tid vintertid och försent på sommaren i stället så skulle nog folk vara gladare. På sommaren är ju liksom standardläget på humöret högre än på vintern. (Nähä?)
Summa summarum: alla glada.
Inlägg
Alla kommentarer
