skratt II
Glömde skriva det jag tänkte skriva om skratt.
Jag tycker att det känns kufigt att skratta när jag är själv. Det finns ingen att statuera den tillfälliga glädjen för. Man vet ju själv att man tycker att någonting är kul. Är det inte så att skratt egentligen är ett ganska konstruerat sätt att visa uppskattning på?
Inlägg
4 kommentarer:
nä jag har funnit mig själv sitta och skratta högt för mig själv i soffan i några dagar.
Alltså mm, det har jag med, men jag känner mig lite "dum"... Det är väl en vanesak, hoppas/antar jag. :)
Jag är gärna en kuf och skrattar för mig själv (även om det säkert ser väldigt spännande ut för de stackare som står utanför mitt fönster och inte förstår om jag pratar gapigt för mig själv eller bara är lite glad)...
Konstruerat sätt att visa uppskattning på... inte om man garvar hejdlöst väl? Däremot kan jag hålla med om att det säkert känns lite konstlat med dom där hummande skratten du vet.
Hum-hum.
Nämen då är jag kanske bara ovan. :)
Skicka en kommentar