bekräftelse, andra försöket

Såg Henry Rollins från Israel, på iPoden, i natt, i väntan på sömnen (fick kanske kommateckenssjukan, men ja ja).

Han berättade om när han träffade James Brown och James Brown kramade om honom. Han berättade om det som att det var en STOR händelse. Han blev alltså »sedd« av James Brown. Kändis ser kändis, alltså. Att bli bekräftad av en kändis är det bästa som finns, kan jag tänka mig. Det blir så konstigt då, för en världskändis behöver bli sedd av en ännu kändare kändis, eller...? Inser precis att det här ju är hur trivialt och självklart som helst. Det är lite som själavandring fast i livet i stället för i döden? Vem är bäst att bli sedd av? Elvis, när han levde, så klart. Nu - Madonna?

Henry Rollins berättade oxå vilken toppenidé det var, att som James Brown ha en kille i bandet som var råpepp på allt som JB sa, t.ex.
»Shall I take it to the bridge?«
»Take it to the bridge!!!«
Å andra sidan, är det inte alldeles för vanligt att superkändisar omger sig med jasägare och ryggdunkare (oavsett om det är avsiktligt eller inte)? Fast egentligen kanske Henry bara sa att han ville vara den killen (James Browns ryggdunkare, alltså).