Inte helt arbetsrelaterat, men nu har jag surfat fram hur man gör såna
här citattecken (gåsfötter) »« i Linux. Det tog en stund. Nästa gång
» Alt Gr + x
« Alt Gr + z
Källa: http://surfa.de/linux.php
»De ska ska mejla ett kostnadsförslag på ett nätaggregat och moderkort
till mig.«
Jag tänkte precis skicka iväg mejlet när jag insåg att det kanske blev
lite pajigt. Jag tror att det krävs mer än bara ett nätagg och ett
moderkort.
Glöm det. Vill inte. Det gick kalasbra att repa förresten.
Annars retar jag mig lite på nya grannens sub-woofer. Är det meningen
att den ska stå och brumma på nyheterna? Stäng av den om du inte
ser film. För helvete.
Youtube-ade Arcade Fire igår efter att Elvis och Totte pratat om att Arcade de var så bra live. Att det var ett sånt (jag kommer inte på vilket ord de använde). När jag sen kollade kunde jag inte låta bli att tänka att jag hatar så kallad spelglädje. Alla i bandet är inte så tokroligt spelglada, kanske är det bara percussionisten som är så irriterande positiv, kastar trumpinnar, slår med en trumma på cymbalen, etc. Ja, känner upprymdhet, bara, kanske. (Violinisten har jag om inget emot, trots att hon är himla glad, hon också.)
Det är lite det som gör att jag har lite svårt för Håkan Hellström. Inte så mycket Håkan som det överpeppade bandet bakom. Samma med Winnerbäck. Det ska tjoas och tjimmas, det ska skrikas rakt ut, det ska vara extatiskt... och jag bara gäspar.
Jag föredrar en sur Alice in Chains-sångare som kallar publiken »jävla svenska köttbullar« eller en butter Soundgarden-basist som flippar fimpar mot oss.
Så har det varit hittills i alla fall, men nästa gång Arcade Fire kommer hit ska jag nog se om den där euforin drabbar mig.
Att gå upp i morse var ett projekt i sig. Lillkrypets klocka ringde. Han vaknade på fel sida och låg och morrade åt den. Jag sprang och stängde av den. Trodde att den hade blivit ställd av misstag när han ställde om klockan till sommartid men så var det inte. Han hade ställt den själv.
Jag kommer inte att få vara kvar här. Det är bara en känsla - än så länge.
Köpte nya bob hund igår. Låten »Blommor på brinnande fartyg« avslutas med blipp-blopp och en så sjukt trasig gitarr (att jag blir sugen på att damma av min gamla fuzz) att jag nästan får den där domedagskänslan som jag så ofta saknar.
Tack för inspirationen, bob hund!
Vi var på möte i Lillkrypets förmodade skola igår. Det är det andra mötet vi har varit på där. Inför förra mötet hade mrs vässat argumenten (och tänderna). Jag sitter (oftast) mest som ett fån och håller med, säger "just det", etc., på rätt ställen. Ibland försöker jag säga någonting vettigt och genomtänkt, men det brukar kännas som obegripligheter.
Det fantastiska är att vi har häpnat vid båda mötena. Igår sa mrs: "Här vill jag börja."
Men, vi vet att han som ska börja inte är lika lättköpt, så vi får se hur det blir. Håll tummarna.
Jag kunde inte låta bli att halvkolla på Robinson. Jag hade tänkt se det, men nu lockade datorn lite också, så jag halvkollade. Jag blev besviken direkt. Det kändes så TV 4. För TV 4.
Jag var på vinprovning med jobbet nyss. Det blir lite för bla-bla-bla för att jag ska hålla mig vaken. Det kanske skulle kunna vara lite spännande om rätt person pratade om det. Nu blev det lite ointressant.
Fast lite intressant var det ändå. Han pratade om att man måste ha referensramar som man själv kunde relatera till, för att det ska ge en något. Det var ju lite vaket.
Sen pratade jag för mycket om något som jag inte har tänkt prata så mycket om. Inte för att jag borde hålla käften om det -- tvärtom! -- men för att jag är för dålig på att säga det jag _borde_ säga på ett bra sätt. Fan vet hur det lät. Ibland vill jag fortfarande göra som jag gjorde den där gången när jag var fortfarande var livrädd för att prata engelska. (Nu är jag bara halvskraj för det.) Ett par kom fram och frågade om jag pratade engelska. Jag svarade "Yes...", och ropade "CATTEN!" och vips kom Catherine och skötte resten av konversationen.
Publiken jublar när Thåström sjunger att han minns klart och tydligt
när han fick Rolle Stoltz autograf. Skärp er.
Har fel på tarmen, har haft det halva livet. Oftast funkar allt som det ska, men nu har jag ett skov. Tarmen krampar som en metmask. Aj. Jag antar att jag borde hoppa över kaffet, men det har jag ingen lust med.
Nu har jag låtit bli att ringa och beställa tid hos frisör i, hmm, två eller tre veckor tror jag. Eller kanske ännu längre.
Fakta: Att klippa sig är värre än att gå till tandläkaren.
Att säga »the« före bandnamn, på svenska, är inte det bara
pretentiöst? Jaha, menar du _The_ Beatles?!
Varje gång jag ska säga Skogskyrkogården säger jag
djurkyrkogården. Varje gång.
Jag vet inte varför det inte funkar längre. Är det för lite undergång? Vissa låtar var nästan magiska, men bara nästan. Den största behållningen - och det största irritationsmomentet - var nästan debilen som stod och skrek »bra jobbat, du jobbar bra med fingrarna, du är KUUUUNG, etc.« till Thåström. Jag vet inte varför jag inte blir förtrollad. Det känns lite tråkigt.
Trailern för den - i mitt tyckte - ganska misslyckade filmen »300« var ju en av de bästa trailrarna (hmm?) någonsin. I tredje Terminator-trailern är det också Nine Inch Nails-musik. Bra val.
Såg ju Watchmen igår (men mer om det senare, tror jag).
Före filmen visades en trailer för nya Terminator-filmen. Jag blev eld och lågor. Den verkar skitig och rå. Precis som man hoppad att den ska vara! Men... precis som Fredrik Strage skrev så finns det en Transformers-tendens. Illavarslande.
Plus: Christian Bale återvinner Batman-rösten.
Minus: Christian Bale återvinner Batman-rösten.
Igår var det filmkväll på gamla jobbet. Vi såg The Thing, en av
mina gamla favvofilmer. Några skrattade på fel ställen men det var
inte så farligt.
I morgon ska jag se Watchmen. Jag hoppas på underverk. »Ett bra
försök« läste jag igår, eller om det stod »bra att han
(regissören) vågade försöka«. Det låter helt okej för mig.
Igår var det filmkväll på gamla jobbet. Vi såg The Thing, en av
mina gamla favvofilmer. Några skrattade på fel ställen men det var
inte så farligt.
I morgon ska jag se Watchmen. Jag hoppas på underverk. »Ett bra
försök« läste jag igår, eller om det stod »bra att han
(regissören) vågade försöka«. Det låter helt okej för mig.
Jag vill utfärda en varning. Jag har börjat gilla The Arcade Fire. Jag brukar inte sällan vara sen på bollen (som ni som gillar sportreferenser skulle säga) men nu har alltså turen kommit till The Arcade Fire. Sådär ett år efter att Elvis tipsade mig. Då spottade jag och fräste (för er som gillar kattreferenser), men nu tycker jag att det åtminstone är lite småtrevligt. Hittills inte mer än så.
Hur som helst.
Band/artister som jag börjat gilla lite sent, där någon sen dött innan jag varit helt klar med dem:
- Layne Staley (sångaren i Alice in Chains)
- Shannon Hoon (sångare i Blind Melon)
- Jeff Buckley
- Kurt Cobain
Så se upp. (Men sen finns det ju så klart de som aldrig dör och de som dör oavsett vad jag tycker om dem.)
"Jag trodde att jag skulle få lite rapporter från ditt nya jobb", sa Catherine igår. Det trodde jag med, ända tills jag började där/här. Det som har hänt med mig är att jag har blivit helt paranoid av/på det nya jobbet. Det känns som att alla tjuvlyssnar -- och nu menar jag inte arbetsgivaren, och jag menar inte på röstsamtal. Jag menar arbetskamraterna och resten av hackervärlden, på all datorkommunikation.
Första veckan kände jag varje dag att jag omöjligt kunde arbeta där. Andra veckan samma känsla. Tredje veckan funkade helt okej. Förra veckan, som var min fjärde vecka, funkade riktigt bra till och med. Men idag kommer en kille tillbaka och då blir ju antagligen gruppdynamiken förändrad. Om jag har tur så blir det lite gruppdynamik. Hittills har det inte varit så dynamiskt, men det är väl också dynamik, antar jag.
En ananas i fruktkorgen på jobbet. Hur tänkte de då? Ingen aning men när jag gick hem hade någon tagit den. Nästa gång, en melon? Några kokosnötter?
Inlägg
Alla kommentarer
