Fick precis för mig att jag måste köpa ett par Converse All Stars. (Det kan bero på att nån har en indoktrinerande effekt på mig.)
Vilken färg skulle ni köpa om ni var jag?
Det lutar helt klart åt de klassiskt svart-vita. Men ni kanske får mig på andra tankar.
Eller borde jag rent av köpa Cheap Mondays och bli CM från topp till tå?
Väcktes av sång framförd av vacker kvinnostämma. S (som i sängtjuv) sov bredvid och rörde inte en min fast han igår lite försiktigt hade frågat om han fick hjälpa till att öppna paket idag. Jag petade lite på honom för att kolla om det fortfarande gällde. Inte en min rörde han. I paketet låg en militärgrön Cheap Monday-skjorta som jag har funderat på att köpa men inte riktigt vetat om jag skulle köpa. Passade perfekt och jag såg så trevlig ut så.
Bäddade in sängarna (Liten lgh. Sovrum i vardagsrummet.) och lät sonen provsmaka en brun bete [brun bit på värmländska] (här mest kända som, eh, kärleksmums) i stället för frukost.
Promenerade med S till skolan, sade hej då och gick till bussen. Fick ett mms-grattis av mamma. "Come On" från Hell on Wheels-skivan The Odd Church dånade i iPoden. Tänkte på att jag inte fick glömma att köpa en ta-med-latte från Upper Queen Street på morgonen.
Gick av bussen vid Slussen. J ringde och grattade. Rasslade ner till t-banan och klev på en som gick till Vällingby (tror jag).
Gick av Rådmansgatan och tog trapporna upp mot D-gatan, svängde vänster och gick in på UQS. Beställde en dubbel latte att ta med, väntade, fick kaffet och gick upp till jobbet.
Fjuttade på datorn och började skriva det här.
Nu märkte jag att det är allmänt känt att jag fyller år (inte ens jämt, även om det är jämt delbart med två). De gratulerar till höger och vänster. Förr har jag tyckt att sånt har varit skitjobbigt. Nu tycker jag nääästan att det till och med är lite trevligt.
Ikväll kommer släkt och vänner. Det blir lite (jag hoppas att det räcker) pajer och vin, bullar, brune beter och kaffe. Det blir nog najs.
Men nu får jag nog sätta fart här...
Det finns ingen kö som är tillräckligt lång för att de ens ska börja fundera på att öppna en andra kassa. Köer sucks.
Hela dagen har det fantomburrat i benet så att jag har kollat om jag har fått sms. Jag har inte väntat mig sms nån av gångerna så jag har inte blivit direkt överraskad över att det var fantomburrningar. Men det är lite corny att man känner benet burra precis där det brukar burra när man får sms. Säkert ett mycket vanligt fenomen.
When I come up, when I rush, I rush for you.
Depeche Mode
Martin Gore bästa val var nog att hänga på sig gitarren.
Det fick bli ett frukosterbjudande från Upper Queen Street högt uppe på Drottninggatan. God latte och god liten macka.
S har de senaste månaderna fått upp ögonen för mobiltelefoner. Alla hans kompisar har nallar men inte han. Jag tycker egentligen inte att en nio - tioåring behöver en mobiltelefon. Det fattar ju vem som helst att han kommer ha ännu svårare att intressera sig för skolan om han har en nalle att leka med.
Hur som helst har vi snackat om att han kanske ska få en under sommarlovet. Började då dessutom kolla om det kanske var dags för mig att köpa en ny oxå. Den gamla funkar så dåligt efter ett bad i blomvattnet (som katterna ställde till med på köksbordet under påsken). Inser dock att jag tycker att det är jävligt ointressant med mobiler nu... Först ointresse för att käka och nu detta. För försöka trösta mig med att jag fortfarande går igång på digitalkameror och iPodar.
Förresten... Idioten som springer runt med Caesar-krans, slängkappa och kortbyxor, och som visslar i en jävla visselpipa. Honom måste det väl ändå vara skottpengar på?! Allvarligt talat.
Nu snurrar det runt, runt, runt, runt, runt, runt, runt av alla tankar. Finns det nånting överhuvudtaget som jag kan lösa genom att fundera så jävla mycket? Jag tror inte det. Ändå virvlar det som värsta höststormen i skallen... Blä!
Jag lär inte få legionärssjukan på jobbet i alla fall. Vattnet är 100 grader redan ur kranen...
Det är inte utan att jag undrar själv om jag ska bli en sån bloggare som bara bara bara skriver om barnen eller barnet i det här fallet. Särskilt när jag skrev så tråkigt... för det gjorde jag, va? Minst lika tråkigt som människan jag klagade på för några veckor sedan. Dåligt! Jag vet. Skärpning! Jag vet.
Idag var vi en sväng till Stadshuset igen. Idag för att besöka i tornet. Det började bra, med att man (och framför allt S) inte fattade att det var så pass högt upp. Efter ett par trappor kunde man titta ut och se hur högt upp det var varvid en viss panik började infinna sig hos S. C:s övertalningsförmåga visade sig ha oanade krafter för S gick vidare fast han först tvärvägrat. Men upp för trätrappan tänkte han inte gå. Okej. C gick upp och ut först, sen skulle jag göra detsamma.
Det dröjde ett tag och S blev nyfiken på trätrappan. Han provade därför några steg, sen hela första trappan, andra, tredje. Men i tredje trappan tog det stopp. Vi började gå ner när C kom. S hängde med C ner för trapporna och jag klev uppför, öppnade dörren och gick ut och trodde att jag skulle blåsa iväg. Häftigt. Ibland har jag en tråkig höjdrädsla och visst, helst skulle jag nog behöva nåt slags fegsnöre (så även idag) men det fanns inte. Jag gick runt hörnet och upp för den sista trappan och njöt av och fotograferade utsikten. Efter nån minut hör jag S och C komma upp ända upp. Det trodde jag aldrig att han skulle våga.
På hemvägen frågade vi om han kände sig glad över att ha vågat gå ända upp. "Näe." Han blir sannerligen inte impad av sig själv så ofta, den saken är klar...
Jag fick höra "storyn" om att en kompis till nåns kompis vid en tjejmiddag eller om det var en tjejcocktailkväll, eller om det var en vanlig cocktailkväll som jag inte kunde/fick vara med på (men jag tror att tillställningen var tjejbaserad) pratat om att livet är nu och inte sen och att nån och nåns kompis bara satt som fågelholkar över att livet redan pågick för fulla muggar och att nån och nåns kompis bara inte var medvetna om det...! (Om jag förstod det rätt alltså (och jag frågade inte för jag tyckte inte att det kunde tolkas på nåt annat sätt). I verkliga livet finns ännu fler rader att läsa mellan än i/på bloggar.)
Tidigare har jag inte fattat det där med rastlöshet baserad på att man inte gör det man vill i livet mer eller mindre alltid och just nu. Jag har känt att jag har varit där jag har velat vara, med min familj eller spelat musik, eller (tidigare) hängt i garaget, etc. Jag har inte känt: "Undrar vad som händer sen."
Nu är det det ända jag tänker. Dag och natt. Hemma och borta. Glad eller ledsen. Pigg eller trött. Tanken maler: "Undrar vad som händer sen."
Inlägg
Alla kommentarer
