spelglädje

Youtube-ade Arcade Fire igår efter att Elvis och Totte pratat om att Arcade de var så bra live. Att det var ett sånt (jag kommer inte på vilket ord de använde). När jag sen kollade kunde jag inte låta bli att tänka att jag hatar så kallad spelglädje. Alla i bandet är inte så tokroligt spelglada, kanske är det bara percussionisten som är så irriterande positiv, kastar trumpinnar, slår med en trumma på cymbalen, etc. Ja, känner upprymdhet, bara, kanske. (Violinisten har jag om inget emot, trots att hon är himla glad, hon också.)

Det är lite det som gör att jag har lite svårt för Håkan Hellström. Inte så mycket Håkan som det överpeppade bandet bakom. Samma med Winnerbäck. Det ska tjoas och tjimmas, det ska skrikas rakt ut, det ska vara extatiskt... och jag bara gäspar.

Jag föredrar en sur Alice in Chains-sångare som kallar publiken »jävla svenska köttbullar« eller en butter Soundgarden-basist som flippar fimpar mot oss.

Så har det varit hittills i alla fall, men nästa gång Arcade Fire kommer hit ska jag nog se om den där euforin drabbar mig.