till vildingarnas land (igen)
Har man en unge som inte har så många kompisar så tar man filmen till sig från första filmrutan. Sen händer det kanske inte så jättemycket, men det som händer är så bra (gjort) att man vill krypa in i filmen. Över lag vill man krypa in i filmen och bara gosa runt med vildingarna.
Jag blev helt kär i Max vargdräkt. Kolla morrhåren.
Inlägg
2 kommentarer:
Var man en unge som inte hade så många kompisar tar man också filmen till sig... Scenerna med snökojan gjorde mig helt trasig.
(Och i ett litet anonymt skyltfönster vi gick förbi i San Francisco hängde Max smutsiga originaldräkt. Glömde ta en bild.)
Det förstår jag verkligen... usch för att behöva vad en sån unge. Jag hade kompisar när jag var liten och nu med (faktiskt).
Ang. dräkten: Åh, vilken osis.
Skicka en kommentar