Köpte en Powerball idag, för att verkligen ta tag i, och börja öva upp vänsterhanden efter min isolycka förra året. (Dumt att börja träna för tidigt efter olyckor...) Det visar sig att jag 1) knappt kan få fart på den och 2) knappt kan göra rätt rörelse med vänsterhanden. Vilket jävla pucko jag är, men annars var det lite roligt att vicka på (höger)tassen.
Har tidigare haft problem att ta dem till mig helt och hållet. Vet verkligen inte varför. Kom och kramas.
Tänkte på det vid en... diskussion igår kväll.
Man vet vad man vill höra, men inte vad man ska säga.
Det har säkert sagts bättre, men aldrig (bättre än så här) av mig, tror jag.
Var ska jag börja? Kanske med att jag blev så glad över just den här scenen. Först sprayburken och sen över att låten är snabbare live än i studion. Vilken känsla. (Men inte är det nån sprayburk på skivan, vilket jag blev lurad att tro.)
Det är så här det ska kännas att gå på bio, en känsla som jag inte får alltför ofta nuförtiden. En oväntad känsla eftersom filmvisningen började med att en dam på raden bakom ville sitte armkrok med sin man för att det "är för trångt" (vilket det inte alls var) och kallade honom surgubbe för att han inte ville. "Tänk på det, att du alltid är en sån surgubbe", väste hon precis när filmen började. (Fast jag undrar om hon inte sade ett annat ord med samma betydelse, kommer bara inte på vilket ordet var...)
Det känns omöjligt att veta hur bra filmen är om man inte gillar Joy Division, för hur kan man inte gilla Joy Division?
Nu har jag Bobby Ewing-frisyr på gång igen, så i helgen ska jag nog klippa mig själv igen. Det är alltid lika spännande.
Jag har sett Dexter oxå. Rubbet. Det tog några dagar, men det var det verkligen värt.
Tänk om "Låt den rätte komma in" blir så bra som den borde bli (som den är värd att bli). Såg trailern (till sist) och kände mig hoppfull.
Missade guldbaggegalan men bryr mig mindre och mindre för varje år. Måste kolla på Gösta, bara.
"London deserted" från filmmusiken till 28 veckor senare. You tube:a (inte för att jag vet att den finns, men hey, kanske) och titta ut. I alla fall om ni bor i Stockholm. Mysigt.
Köpte - i hemlighet (inte nu längre) - en Moleskinealmanacka för 2008 i förrgår. Har inte skrivit ett ord i den (än), men finfin, det är den.
Blev lite immun mot berättarröster efter att ha sett "Stranger than fiction". Efter det känns det lite sådär. (Vad jag tyckte innan jag såg den kommer jag inte ihåg.) Så igår, när vi såg "Little children", kunde jag inte riktigt med berättarrösten. Håll käften, tänkte jag. Men filmen gillade jag.
Telefonen ringer, ett 019-nummer.
"Superkryp" (Det är jag det.)
"Då har jag nog ringt fel..."
"Du har nog det."
*Klick*
Att avsluta samtalet på ett annat (lite trevligare, t.ex.) sätt är klart överskattat, tydligen.
I fredags var det verksamhetsplanering och jag har svårt att känna mig delaktig. Varför? Jag bryr mig helt enkelt inte. Jag skiter i verksamheten, alltså måste jag ta det där jätteklivet för mänskligheten någon gång. Blir det i år...?
•••
Funderade på att John Ajvide kallade sig b-författare eftersom han alltid blandar in skräck (eller om det var för det övernaturliga?). Vilka är då a-författarna? Säg, för jag har ärligt ingen riktig aning. Jag kan ju gissa, men det blir gissningar på Nobelpristagare (eller kandidater) men är de de enda "riktiga" författarna? Jag menar, alltid skriver man ju om något. Ganska självklart, inser jag.
•••
Sov bort gårdagen, så nu ligger jag här sömnlös...
•••
Såg precis det sista avsnittet av första Dexter-säsongen och säg mig, visst var det meningen att man skulle ha förstått kopplingen (fast avsnittet redan har gått överallt så är jag rädd att spoilera för dem som inte sett än)... Är det meningen att man ska förstå, känna sig smart och därför gilla det man ser?
(Nedplitat på ippen. Håll utkik efter ev. bokstäver på fel plats...)
Nu har jag sett de första sju avsnitten av första säsonen av Dexter och kanske är det för att jag ser ganska många likheter mellan Kameleonten och Dexter som gör att jag känner mig så hemma i serien. (Jag erkänner, jag gillade Kameleonten.) Samtidigt är det lite av en besvikelse att jag ser likheter mellan serierna. Jag skulle nog ha kunnat tycka mer om Dexter än jag gör, om jag inte hade sett Jarod leta upp buset och se till att de ångrade sig...
Visst, Jarod är ju så mycket präktigare än Dexter, men det finns ganska många likheter. Bevisletandet och riggningarna, ja, till och med återblickarna. I Dexter är återblickarna med pappan mina favvoscener. (Bara en sån sak som att det är Richard Wright från Sex and the City som är pappan ger pluspoäng i min bok - eller skulle ge - om jag hade nån.)
Men så - i avsnitt sju - känns allt så banalt. Visst gillar jag att gissa rätt, men det är ändå för simpelt, för lättgissat. Om det inte vore för Michael C. Hall skulle jag nog inte se resten av serien, tror jag, men schhh, nu börjar det åttonde avsnittet.
Uppdatering: Men nu måste jag ta tillbaka lite av gnället, om det nu var gnäll. Nu ska jag se avsnitt elva och känner mig mycket förväntansfull.
Inlägg
Alla kommentarer
