new super mario bros. wii

Vi spelar och spelar och svär och svär. Mrs blir trött på mig (och lite på tonniskrypet, men jag »är ju vuxen« [inte på riktigt]) för att vi jiddrar så mycket. Det är svårt att spela ett bra Super Mario-spel utan att jiddra. I alla fall om det är multiplayer (eller single player). Och ... det är det alltid!

Tonniskrypet införde något som han kallar tyst minut. Då sänker han tevevolymen (handkontrollen låter fortfarande) och är den ende som får jiddra (jag tror inte att han vet att han fortsätter att jiddra, men det gör han). Jag börjar skratta för att jag är så rädd (inte på riktigt) att han ska bli förbannad för att jag fortsätter att låta på hans tysta minut.

Oavsett hur min beskrivning låter: Att spela ihop är i princip (bland) det bästa som finns.