söndag, november 22, 2009

revolutionary road




Revolutionary Road, ja. Den var ju upplyftande... (Inte så jättebra heller. Eller? Säger jag det bara för att jag inte blev glad av att se den? Det borde jag ju inte ha räknat med att bli, så det låter mer än lovligt korkat.) Är det något jag gillar att slippa så är det att se på film där folk bara pratar och pratar och pratar. Jag har (läs: borde ha) pratat klart här i livet, om ni förstår hur jag menar. Här någonstans inser jag att jag menar att prata om att göra i stället för att göra. Jag gillar folk som gör (utan att först prata om att göra). Jag är långt ifrån där själv, men jag hoppas att komma fram dit jag dör. Felet med filmen var nog att jag inte alls var på humör att se två människor gapa så mycket på varann (eller föredrar ni ordet varandra?).

Jag gillade karaktären John (till höger på nedersta bilden). Ibland älskar jag filmer som skulle passa som pjäser, ibland inte. Idag – inte. Eh, välspelad så klart och det tvivlade jag aldrig på, men lite feelgood på söndageftermiddagen, hur blev det med det?

Förresten, Leonardo DiCarprio fick mig att tänka på Kurt Russell. Den likheten slog mig först idag.

4 kommentarer:

Sabellilja sa...

Nu tycker jag att du är lite elak mot Kurt.

(Jag var inte heller särskilt förtjust i RR).

Anonym sa...

vad gulligt

Söderbergs Take sa...

jag tyckte den var grymt bra. fast man MÅSTE vara på rätt humör. och gilla sinnessjukt deppiga filmer.

superkryp sa...

Det är nog det som var problemet. Både deppig film och på fel humör. I vanliga fall har jag inget emot svartsynthet.