är det så konstigt...?
Med föräldrar som sätter sig så långt ifrån de andra föräldrarna som det är fysiskt möjligt (men så att det ändå ser ut som att de tillhör »sällskapet«). Samma föräldrar som sen inte säger halv sju till några andra föräldrarna, knappt hej. Är det så konstigt att sonen de har gemensamt inte heller leker med de andra barnen, utan hellre strosar för sig själv. Tills andra kufungar kommer och leker med honom. Det är nog, tyvärr, inte så jävla konstigt.
Nästa gång vetefan hur det blir. Så jävla mycket sämre kan det nästan inte bli... eller, jo, det kan det. Men om det känns som att det finns risk att det blir värre (= tråkigare och att jag känner mig lika hemma som jag-vet-inte-vad (och-jag-orkar-inte-hitta-på-nåt-putslustigt)), i så fall stannar jag hemma.
Inlägg
2 kommentarer:
det är inte ni som är konstiga, det är sammanhanget som är konstigt. de flesta icke självvalda konstellationer av människor är knepiga.
i sådana situationer brukar jag antingen också vara tyst. eller så blir jag en teaterapa och gör bort mig. pest eller kolera liksom.
Det som är så underligt (för lite underligt är det i alla fall), är att det inte finns några föräldrar man känner samhörighet med. Det borde ju finnas några föräldrar som känns okej, liksom... Nästa termin kanske. ;)
Skicka en kommentar