sömndrucken

I morse, innan jag vaknat till ordentligt (men efter att ha tömt en överfull pissblåsa), kröp jag ner mellan Catherine och nioåringen i sängen. Jag var i det där tillståndet man kan vara i, ni vet, precis när man har vaknat, innan man kommer ihåg allt det där jobbiga. Allt som man oroade sig sjuk över för bara några timmar sen, alltså innan man ens har den där jobbiga, obestämbara känslan i magen av att man vet att det är nåt som är jobbigt, men vad ...? Ingen oro hos nioåringen, ingen kris. Alltså innan alla vad-fan-händer-imorron?-tankar har hittat sin vanliga plats i hjärnan.

Utanför öste regnet ner.

Jag lade mig »sked« med Catherine och tänkte att jag skulle vilja ligga så resten av livet.