overkligt verkligt

Precis nyss, på väg till S' plugg såg jag två människor (som jag inte riktigt kunde placera) komma gående emot mig. Jag har aldrig sett dem - eller jo, jag såg dem cykla förbi mig för nån/några månader sen - på riktigt. Då hann jag inte reagera. Nu tänkte jag inte. Jag ställde mig med armarna brett isär, som för att stoppa dem från att gå förbi (och det var ju på sätt och vis min avsikt). Paff och barnsligt förtjust över att träffa dem i verkligheten. Jag tänkte liksom bara säga »Hej! Det är jag som är Superkryp!«.

Jonas stod och såg väldigt frågande ut. Sara fattade direkt vem jag var, trots att jag bara stod som ett fån och yppade typ ett »Det är ju jag...«, utan att säga något av de alias (ha ha) de sett mig använda. Nån de, om ens det, kanske ev. sett på bild (?), vilket jag inte är säker på.

Nåja. Jag blev tokgenerad för att jag spontanstoppade dem och sen inte fick fram ett vettigt ord. Som tur är förklarade Sara för Jonas vem jag var (är).

Sen pratade vi lite och jag kanske, kanske t.o.m. verkade hyfsat normal. Till slut.

När jag gick vidare tänkte jag på kvällen som kommer, där jag inte kommer att känna så många. Uttrycket om att man bara har en chans på sig att göra ett bra första intryck (kommer pinsamt nog inte ens på vad det är man brukar säga, bara stödorden: en chans, första intryck...) ringer i skallen.

Så, hej Jonas och Sara! Trevlig helg!