E&T var här ikväll. E behövde jobba lite (och därför låna en av våra, um, tre datorer).
De hade med sig mat från thai-kiosken (som vanligt). Det var gott (som vanligt).
Hur som helst (och det jag egentligen skulle skriva).
Idag käkade jag en thai-sallad på Panini. Den smakade parfym. Inte hela tiden, men vissa bitar. Vad, i thai-sallad, smakar parfym?
När vänsterögat börjat ticka (alltså, jag har tics i vänsterögat) av för mycket kaffe. Då är det väl ändå rimligt i sin orimlighet att jag går över till att dricka kockelikåla i stället? Alltså, bara en liten, liten burk.
Favvobutik just nu: Åhléns på Odenplan. På åttiotalet, när jag hängde på O-plan var och varannan dag (eftersom »min« Elvis bodde där) tyckte jag inte att Åhlle där var så bra, men nu är den asputtrig. Lite av allt möjligt, liksom.
Är det för att jag har blivit äldre, eller kommer superhjältefilmerna aldrig upp i samma nivå som (Tim Burtons) Batman och Superman (den första med Christopher Reeve alltså)?
Visst, X-menfilmerna är klart okej och så klart spindelmannenfilmerna oxå. Batman Begins var ju oxå riktigt bra. Men man sitter ändå inte och gapar. Eller gör ni det?
Jag var råtaggad inför Batman Begins och ville verkligen att det skulle sparka alla mina gamla favvofilmer på ballarna. Men gjorde den det?
Näe, det gjorde den inte. Inte riktigt. Den var ju bra (så klart), men inte så--jävla--bra som jag ville att den skulle vara (alltså så bra den borde vara) med tanke på regissör, skådespelare, etc. Jag tror att det beror på att Memento var så sjukt bra och att mina förhoppningar därför var skyhöga.
Hmm. Vad tänkte jag mer på...?! Jo.
Första Spider-Man hade nästan allt det där. När Peter Parker står framför spegeln och gillar sina nya muckler till exempel.
Mitt problem med Spider-Man var att jag var tvungen att tänka bort det trista i att jag hade väntat i hela mitt vuxna liv på en Spindelmannenfilm. En film där jag hade föreställt mig Michael Biehn (hjälten i Terminator, ni vet, min favvobirollskille) som Peter Parker, i en huvudroll han så väl förtjänat att få göra! Och, mm, en James Cameron-film, tänkte jag, så klart...
Å andra sidan var jag en av spånskallarna som tyckte att Pierce Brosnan skulle bli en underbar James Bond. (Remington Steele var ju jääättebra.) Det kanske han blev, det vet jag inte riktigt. Jag ville nog hellre ha kvar kakan (jag delade den säkert ändå med flera miljoner andra som tänkte så när Remington Steele gick...) än käka upp den, i det fallet.
Precis samma sak råkar nu min bästis Elvis ut för, med Daniel Craig. Undrar om hon kommer tycka lika bra om honom när han verkligen blir (ännu mer) allmän egendom. Knappast! Nä nä föh nä nä!
Kom jag fram till nåt? Näe, jag gjorde väl inte det?
ps. Jag inser att jag inte har länkat till allt junk som jag borde. Eller oxå är det lite väl mycket länkar redan nu.
En kaffe latte och en cola senare.
E och jag satt inne på mazzika och kurade och var asso. J, M, KFK-Anna, m.fl. undrade om vi inte skulle komma ut och sitta med dem. »Mm, strax«, sade vi. Vi pratade vidare. Ande och M&M kom. »Ska ni inte sitta ute? Annars sätter vi oss oxå inne.« »Jorå, vi kommer strax«, sade vi. Det slutade med att vi mötte J, M och KFK-Anna i dörren. Då skulle de betala och gå. Vi skulle precis joina dem.
Typiskt oss. (Jag skojar inte ens...)
Ska ut till Maz och fika med E.
Behöver en höstjacka inser jag, nu när min favoritsportjacka ligger i tvätten. Inte för att DET är en höstjacka, men jag brukar ha den under en tunn vindtät carhartt-jacka och ihop funkar det på höstdagar.
Nåja. Nu fick munkjackan duga, med resultatet att jag känner blä för munkjacka. Får leta efter en sån jacka jag letade efter, och hittade - men ratade för att jag kan vara en sån snåljåp - för ett år sen. (En tyskparkas. Jag vet, ALLA har en och det är såå indie. Så skjut mig!)
Testade halsduk igår kväll. Testade vad jag tror är sthlmsknuten v. 2.0 och kände mig lite okej och lite utklädd.
Jag tror Jonas (länk till höger) skrev en blogg - inför sitt köp - om att, oavsett när man köper en iPod, så kommer det ut en ny, mycket, MYCKET, M-Y-C-K-E-T bättre version dagen efter. Jag hade tur. Det tog TVÅ hela dagar innan min var helt kasst omodern...
Oj. Nu är jag framme. Mer sen...
Precis nyss, på väg till S' plugg såg jag två människor (som jag inte riktigt kunde placera) komma gående emot mig. Jag har aldrig sett dem - eller jo, jag såg dem cykla förbi mig för nån/några månader sen - på riktigt. Då hann jag inte reagera. Nu tänkte jag inte. Jag ställde mig med armarna brett isär, som för att stoppa dem från att gå förbi (och det var ju på sätt och vis min avsikt). Paff och barnsligt förtjust över att träffa dem i verkligheten. Jag tänkte liksom bara säga »Hej! Det är jag som är Superkryp!«.
Jonas stod och såg väldigt frågande ut. Sara fattade direkt vem jag var, trots att jag bara stod som ett fån och yppade typ ett »Det är ju jag...«, utan att säga något av de alias (ha ha) de sett mig använda. Nån de, om ens det, kanske ev. sett på bild (?), vilket jag inte är säker på.
Nåja. Jag blev tokgenerad för att jag spontanstoppade dem och sen inte fick fram ett vettigt ord. Som tur är förklarade Sara för Jonas vem jag var (är).
Sen pratade vi lite och jag kanske, kanske t.o.m. verkade hyfsat normal. Till slut.
När jag gick vidare tänkte jag på kvällen som kommer, där jag inte kommer att känna så många. Uttrycket om att man bara har en chans på sig att göra ett bra första intryck (kommer pinsamt nog inte ens på vad det är man brukar säga, bara stödorden: en chans, första intryck...) ringer i skallen.
Så, hej Jonas och Sara! Trevlig helg!
Kopplande äntligen in vinylspelaren som Catherine fick av J-O i början av sommaren. Nu måste jag bara gå upp på vinden och slåss mot flyttkartonger och snöleksaker (typ en snow racer) för att hämta ner alla vinylskivorna.
Buffé på kinarestaurang till lunch och pizza till middag. Nu vill jag ha surt godis. Tur att Konsum stängde för en minut sen.
Fick hushållsproduktspresenter av E & T som kom hem från Italien idag. Härligt härligt.
Idag började vi lägga köksgolvet.
Schackrutigt.
En del tycker säkert att det är uttjatat. Nioåringen tycker att det är Konsum. Jag tycker att det är kalas.
I alla fall ända tills det var dags att börja lägga det och hantverksnojan började mola i huvudet. Jag kan ju för fan inte lägga golv. Mrs tänkte nog ungefär likadant. Eller, näe, det gjorde hon nog inte, när jag tänker efter... Nåja. När det raka strecket var ritat och en halv liter lim låg påsmaskat på golvet var det dags att lägga plattorna efter det dragna, raka strecket. Nånstans halvvägs hade jag slirat iväg från det raka strecket (självklart måste jag ha lagt redan första plattan liiiiite snett) men inte alls så farligt. Andra raden gick förträffligt att lägga men sen...
Sen var det dags att börja kn... Nä, klura.
Det ritades fel och skars fel. Déjà vu? Sen skärpte vi oss och de få (men över min förväntan många) plattor som hanns med ritades, skars och lades med stor bravur.
Efter dagens värv hann jag till och med snacka bs med E & T och AW och få två underbara portioner putanesca-pasta.
Sent ikväll lade jag de sista sju plattorna som från och med imorgon vid lunchtid kommer att döljas av ugnen. 0:45 lade jag sista plattan för ikväll. Aj, mina armar.
Nu, ett bloggvarv och sen nanna kudden.
Idag ska jag bevista två kalas.
Kalas 1: Min bästis Elvis' syrras unge G. Jag är inte bjuden. Jag stormar in på Mazzika (där kalaset ska hållas) och skyller högljutt på födelsedagsbarnets mamma. Det blir roligt. Tyvärr verkar inte S vilja följa med. Synd eftersom G tycker att S är jäääättespännande.
Kalas 2: »Min« Elvis fyller år. På kvällen är det dags för »kalas« nr 2. Då blir det middag på Landet.
Sidospår: Apropå det såg jag att jag har hamnat först på 5:e plats på hennes lista. Hon själv står överst (det är okej), TB tvåa (det är okej), M och Ande på tredje och fjärde plats (INTE OKEJ), jag på en pinsam femte plats. Listan gällde matbokning till kvällen och hon skyllde på att Ande svarade direkt på hennes mess, vilket inte jag gjorde (touché).
Mötte precis en f.d. kollega som kom in på vårt rum (delade rum med en tjej) en gång och började, typ, dansa till låten som var på radion. (En dålig jävla låt dessutom.)
"Den här är skön", sade hon och började dansa.
Tjejen jag delade rum med och jag tittade på varandra och himlade lite hemligt på ögonen. Vi kände inte dansösen då och vi känner henne inte nu.
Vaddå vi svala och tråkiga?
Lyssnar på Peter Murphy. Är på DET humöret idag (igen)...
Idag vaknade jag först (som vanligt nu för tiden). Vi hade pratat lite löst om att göra scones till frukost så jag kollade upp recept på engelska scones och gick till Konsum.
Första gången jag käkade "riktiga" engelska scones var förra året när vi - i brist på att ha varit smarta nog att gå på nåt engelskt riktigt ställe för att käka scones och dricka afternoon tea gick till Tesco (som varje ledig stund) och köpte med oss ett paket Tesco-scones hem till kalla Sverige.
Efter det hängde vi på English Shop en dag i veckan i flera månader och köpte på oss sconesmix (och ibland till och med clotted cream som Elvis vurmat för).
Hursomhelst.
Ute luktade det sommarregn och jag fick en flashback och framtidsvision på samma gång. Jag kom att tänka på förra sommaren när jag var ute i "bushen" (som några kallar sitt landställe) med de flesta av mina favvomänniskor på jorden (mm, de som kallar stället sitt landställe). Givetvis var sonen med. Vi hade verkligen jättetrevligt, folk löste sudokus högt och lågt (en riktig fluga för mig, jag tröttnade rätt fort...), sonen och kusinerna, jag med ibland, spelade tv-spel och allt borde ha varit bra. Men det var inte bra. Jag kände en tomhet. Jag kände tomhet, nån annan kände frihet. Så var det då och jag är rädd att det blir så, snart igen.
Nu skulle jag förstås behöva sy ihop den här säcken med några ord om framtidshopp, men jag vet inte hur. Tro mig, jag försökte men det "funkade" inte! Jag tror att jag går och duschar i stället.
Apropå åttiotalet oroar jag mig lite för min associationsförmåga.
Musik som kom ut - och som jag lyssnade på - på åttiotalet associerar jag väldigt ofta till en person som jag iofs stötte på (kompis till kompis) en gång redan på åttiotalet (tror jag, men ev. var det -90 och inte -89 som jag tror...) men framför allt har levt med i femton år.
När jag lyssnar på musik associerar jag ofta till människor men då borde det - i de här fallen - vara till andra personer än till henne, men det är det inte.
Exempel på uppfuckade associationer: A-ha och Depeche Mode
Exempel på orörda associationer: The Cramps och The Sisters of Mercy (brorsan), Hell on wheels och The Cure (Elvis), Bauhaus (Gabbie), Black Sabbath och Led Zeppelin (Manx). Jag har säkert glömt en hel del, men oavsett det associerar jag mest musik jag hör, till Catherine.
Det är kanske inte så konstigt och typiskt för just mig? Jag vet inte, och det gör kanske inte ni heller?
ps. Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här heller, så om ni vet det kanske ni kan skriva det till mig...?! Tack!
Träffade J på f.d. jobbet. Käkade sallad och snackade musik. Fick låna bok till hustrun av f.d. pluggkompis. Nu väntar en promenad över Barnhusbron.
Glömde ta med: iPod, kamera och solglasögon
En kollega har traditionella vita Converse All Star Hi-dojjor. Nu skulle jag så klart vilja ha ett par sådana oxå. En kompis åker till New York i slutet av maj, men kan jag verkligen fråga honom om han kan köpa med sig ett par? Jag tror att en annan kompis kommer att fråga honom om samma tjänst och då gäller det att vara först. Men för att spara tvåhundra?!
Det måste ju suga järnet att, bara för att man är en globetrotter, behöva köpa prylar till kompisar i tid och otid. Skiter jag i det...? Han kan ju faktiskt säga nej.
E & T bjussade mig på middag i kväll. Vi käkade på Ramen Ki-mama. "Som vanligt" när de bjussar på födelsedagsmiddag käkar Catherine och T nåt som de är helt nöjda med och E och jag nåt vi är - inte missnöjda med - men heller inte helt tillfreds med. Nästa gång beställer jag antingen det som T (eller ev. Catherine) beställer. Då vet jag att maten med största säkerhet är god.
Nu har gästerna gått hem och de sista förmodade gästerna nekades inträde. Så kan det gå till här på Bjumpan. (Ledsen, jag är oberäknelig, som ni vet...)
Det mesta gick som det skulle förutom värdens (förväntade) humörsdipp. Det deppigaste dövades av lite plockning och diskning.
Jag siktar på ett jämnare födelsedagshumör nästa år och känns det som idag, gör jag som jag "bara" tänkte göra idag - skita i allt och lämna stället (och komma hem när kalaset var slut).
Hade tänkt visa upp lite trevliga bilder från kalaset men bläddrade precis igenom bilderna jag har tagit och insåg att jag aldrig i livet skulle lägga upp nån av dem här. Jag fyllde 38 men känner mig som en riktig fjårtis. Självkänslan är alldeles för låg för att jag ska visa upp mitt miffonylle här, särskilt inte som jag såg ut på bilderna jag tog idag. Nästa gång... men bara kanske.
Har oväntat blivit bjuden på rockkonsert på Debaser. Har aldrig hört bandet men vet att de har finfina instrument. Det räcker för mig om nån bjuder.
Bärz. Bara en...
Min "bästis" J har i dagarna tatuerat in sina tre barns huvudfotingar (som de ritade i huvudfotingsåldern). Riktigt fint blev det. Kul idé, va?!
Inlägg
Alla kommentarer
