släppa taget

Jag har tänkt mycket på det här med att släppa taget om dem man tycker om. Jag har A-L-L-T-I-D haft apsvårt att göra det. Vissa stunder har det funkat okej.

Andra dagar (de flesta) ... inte alls.

Idag har jag tänkt att jag ska släppa taget och inte tänka, eller snarare, tänka på annat/andra. Det har gått sådär. Sen, efter att man har hörts eller att man på nåt sätt får »kontakt« så. Vips! Då kan jag släppa. Eller vaddå släppa. Då har jag ju inte släppt. Men på nåt konstigt sätt känns det så ändå. Så hur (fan) får man den känslan ändå? För det är ju då man har släppt taget. När man har sina tankar i fred. När de inte hela tiden springer iväg åt samma håll, åt det hållet man hade tänkt att de inte skulle springa.

Så, skärpning! Jävla skithjärna. Släpp taget!

Så ja. Kanske...

Förresten, Le sport-låten »Tell no one about tonight« är mysig.