nervositet (och avundsjuka)
22 April. Lördag.
Tanken var att hålla ett kort (jävligt kort) tal på Andes och M:s bröllop. Ju närmare min tur det blev (och jag verkligen skulle säga någonting på själva middagen) desto kortare blev talet. Till slut blev jag presenterad, reste mig upp och hasplade ur mig fyra meningar. Många har försökt »peppa« mig i efterhand genom att säga att det var, typ, starkt gjort. Jag förstår vad de menar men känner mig ändå besviken på att jag inte kan vara lika kool som nån som bara ställer sig rakt upp och ned och håller ett vanligt (jävla) tal. Jag menar, hur svårt kan det vara? På pappret ser det ju så lätt ut.
Tänker lite på Magnus Uggla.
Han har ju säkert blivit intervjuad flera tusen gånger. Ändå verkar han lika nervös varje gång. Darrig på rösten, osäkert (men barnsligt stöddigt) leende, etc. Han borde ju ha vant sig, tycker man. Eller är det så det är, bara?
Och på Andreas Johnson (igen. Jag tänker ofta på Andreas, ha ha ha).
Han kan oxå låta nervös. Han lät Torr i munnen i sitt sommar-program, mikrofonhanden skakade ordentligt i melodifestivalen, svordomar när han intervjuades efteråt, etc.
Men ni, ni som säger att ni är nervösa men ALDRIG verkar nervösa. Jag hatar er. Bara lite.
Inlägg
5 kommentarer:
...omdugårinpåminbloggsåfårduhörahurjaglåternärjagärnervös...
Jag fick höra efter Guldbaggen förra året att jag ändå gjort helt okej ifrån mig under eftersnacksintervjuerna. Alltså, efter omständigheterna helt okej. Vilket är ett jävla mirakel eftersom jag inte minns någonting. Alls. Man hade sagt mig intervjun skulle göras på scenen, men att man skulle ha hunnit tömma salongen på folk. När jag kommer ut på scenen blir jag så chockad av att alla sitter kvar så jag gör en tjuren Ferdinand och kliver tillbaka in bland kulisserna. De får knuffa ut mig. I shit you not. I salongen sitter 1200 pers. Den svenska filmeliten. De hatar förmodligen filmkritiker. Jag vet inte hur lång tid jag har på mig, eftersom de missat att berätta det i stressen. Ser bara att någon gör tecken, och den röda lampan på en kamera. Kör. Live. För första gången i mitt liv. 1 400 000 pers tittar. De intervjuade är otrevliga, spelar coola inför sina kollegor, är förmodligen lite vinst- och champagnerusiga. Dessutom hör de mig inte. Intervjun går ut i hela salongen i ett PA-system som göra att det blir någon slags besynnerlig rundgång. Det är värre an alla mina återkommande mardrömmar tillsammans. Ser att kameramannen gör tecken att jag har SEX minuter kvar. Försöker hålla allting flytande i några minuter till, sedan gör kameramannen handen över halsen tecknet, som i brytförihelahelvetenu! Gör det. Säger till de intervjuade "Fan, jag blev skitnervös!". Det visar sig att ljudmannen inte hunnit dra ner mitt ljud och att det gått ut i TV. Stapplar av scenen. Hittar ingen jag känner. När jag äntligen hittar nån jag känner börjar jag skaka helt okontrollerat och börjar tokböla. Det var fanimig det värsta jag varit med om i yrkeskarriären. Men jag ser det så här: det kan aldrig någonsin bli värre. Och tydligen såg jag inte jättenervös ut.
Så, hatar du mig nu? :)
kpist: Du verkar INTE så nervös i situationer där jag har trott att du ska verka nervis, så du ligger lite illa till ändå.
vanja: Domen kommer senare i kväll. ;)
emma: Ha ha, vad roligt. Tyvärr missade jag Guldbaggen där det där hände. Det skulle ha varit roligt att se nu ju! Jag hatar dig inte, men jag "hatar" dig. Det har jag gjor från början!!! :)
Det var så långt från roligt I've ever had. Du missade inget särskilt förstås. Hela spektaklet såg lite ut som östsatstv - redan utan eftersnackskaoset. :)
heders att du försökte i alla fall. Jag har aldrig hållit tal på bröllop.
Skicka en kommentar