vänta, vänta, vänta

Igår, på morgonen efter att nioåringen blivit tio år sade han »Jag läntar till på lördag«. (Vi han ska ha barnkalas för sina bästisar idag, snart, eller ... NU.)

Jag vet att man brukar skämta om att livet är ett enda långt köande (väntande i det här fallet), från vaggan till graven. Och om man är en glad lax så kan man skämta om livet på det sättet och ändå inte tycka att det är riktigt så illa.

Men fan, att vänta... det är inte min grej.

Vänta, vänta, vänta.