fika och söndagspromenad

Ibland brukar man tipsa blivande föräldrar om hur de ska tillbringa tiden fram till förlossningen. Typ »gå på bio, det kommer ni aldrig hinna göra sen«, och andra upplyftande kommentarer.

Mitt tips blir istället »öva upp ditt tålamod«. Det är vansinnigt hur mycket käftande och argumenterande det kan bli med (mot?) en nioåring. Allt kan, ska och kommer att ifrågasättas. Är man inte på humör kan man omöjligt, så att det tas emot på rätt sätt, förklara det dumma i att springa som en vettvilling från vänster till höger och fram och tillbaka, på gångbanan, när man går nere vid vattnet, vid Tanto nere vid Årstaviken.

»De är dumma i huvet om de cyklar rakt in i mig.«
»Mm, det är de. Men eftersom de omöjligt kan räkna ut att du ska flyga in precis framför dem när du nyss gick på andra sidan gångbanan, plus att det är du som kommer att få väldigt ont om ni krockar, så kan det ändock vara en begåvad idé att hålla till höger ...«
»JAG LYSSNAR INTE PÅ DIG!!!«, skriker han och springer snett över gångbanan som - söndagen till ära - är proppfull av flanörer och cyklister.

Farmor (nioåringens) lägger sig som vanligt i och ska agera mänsklig sköld för S, över att jag låter för irriterad (vad hon tror är) direkt (och inte ett av hundra test av gränser - per dag).

Ande frågar om S vill dra lill-Ms vagn och hjälper till att styra eftersom S tidigare varit helt ointresserad av barn som är yngre än han är. Med andra ord har han aldrig kört en barnvagn tidigare i sitt liv (och han är fortfarande mer intresserad av att diskutera tv-spel med Ande än att de facto styra vagnen).

Så.

Ande tar hand om nioåringen, farmor surar över att jag fräste åt henne (jag är oberäknelig, jag vet...) och jag går och dagdrömmer och önskar mig bort (bort från en krånglande käke, magont och en jobbig jävla mastodontblåsa på tungan).

Drömde mig bort gjorde jag oxå när styvfarsan berättade om sin kufige bror. Styvfarsan berättade att hans bror hade träffat deras morsa som dog för bra länge sedan. Hon återföddes (!) på sjuttiotalet. Eh-hrm, behöver ni hjälp i köket?!, tänkte jag. Tyvärr var köket tomt. Alla satt bänkade i soffan, allt var framdukat och alla hörde. Men ingen sade ett ljud (typ).

Men jag undrar fortfarande... om han (styvfarsan) oxå tror att deras morsa är återfödd?

(Skål för min (ändring: näst) längsta blogg någonsin.)