fredag, september 15, 2006

speglar speglar verkligen verkligheten?

Stod nyss och glodde in i spegeln (för jag vet inte vilken gång i ordningen, men det var första gången idag).

Förr (för några år sedan) skulle personen som tittade ut på mig ha haft ett lite knubbigt ansikte, nån slags rockabillyfrisyr (men ändå inte) med några få gråa hårstrån som inte syntes i hårfettet och osorgsna (lyckliga är nog tyvärr ett för starkt ord, men det fanns en gnista, som jag återkommer till, i dem) ögon.

Nu, precis nyss, när samma person tittar ut på mig, ser jag en man med lite glest skäggstubb, lite för långt stubbat (»Stubb« är väl ett rätt vidrigt ord, va? Jag som hatar ordet »snagg« har alltid använt ordet stubb om riktigt kort hår. Nu är det ordet oxå dött.) hår (men bara lite för långt), gråa hårstrån både här och där, insjunkna kinder och sen ögonen... (Tidigare idag pratade jag med en kollega om folk som tittar när de är uppe och går i sömnen. Ungefär så ser ögonen ut, tycker jag. Det finns ingen glimt, känns det som. Något överdrivet dramatiskt, kanske...) Piercingringen i örat känns gubbigt bögig. Det är säkert inget fel på gubbar eller bögar, men jag vill inte se ut som en bögig gubbe (eller som en gubbig bög).

Min son brukar spegla sig när han är ledsen, ni vet som barn gör. De kollar hur bedrövade de är för att liksom få svar på hur ledsna de är och när de ser det så kommer tårarna mycket lättare. Eller, så kanske inte alla barn gör? Jag minns att jag gjorde så.

Jag minns oxå hur kul det var att kolla i spegeln på fyllan. Det måste ni väl ha gjort?

Hur som helst.

Ni kanske förstår var jag vill komma. Jo, hit...

Jag hatar speglar.

ps. Alltså inte för alltid. Bara just nu, den senaste tiden och kanske ett tag till

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har kommit fram till att jag tycker om speglar, fast jag inte alls trodde det. När jag befinner mig på platser där det finns helkroppsspeglar - som jag inte har någon hemma - blir jag alltid bättre till mods. Det är tydligen alltid värre i mitt eget huvud. (Jag önskar det fanns speglar för jobbprestationer också, så man kunde se dem med andras ögon och slippa ängslas...)

Men det där med ögonen stämmer, på många, många människor. De blir liksom tomma. Sorgligt.

Anonym sa...

Jag gjorde också så när jag var liten. Inte ens det funkar nu.