nine inch nails

Som mrs redan skrivit var det tur att pappa räddade vår miss i planeringen. Vi köpte biljetter till konserten i oktober, tror jag, helt ovetandes om att spelningen var mitt i påskhelgen. Idiots, som tioåringen har börjat kalla oss.

Vi kom till Annexet kvart över åtta och såg att roddarna höll på att rodda. Jag tyckte att det såg ut som Trents gitarr som ena killen höll på med, men vi hade läst på så dåligt om förbandet att jag inte var helt (jävla) hundra på att de andra verkligen var med i NIN förrän jag såg Trent.

Förutom att de inte spelade alla mina favvolåtar var det en kanonkonsert.

Några funderingar kring Nine Inch Nails och/eller gårdagkvällens spelning

1. Trent Reznor påminner om hur Elvis såg ut precis när han började bli lite, lite chubby. Jag tycker att det ser trevligt välmående ut, liksom.
2. Jag hatar gitarristen som tror att han är med i ett glamband. Jag skulle lätt putta ner honom om jag stod på scenen och han råkade springa förbi mig. Kul i rätt band, blä i Nine Inch Nails.
3. Jag gillar keyboardisten som ser ut att hata varje sekund på scenen. "Gu' va' tråkigt det här är!"
4. Fan, vad irri när folk pratar så högt att de överröstar de grymma pianopartierna... Sätt er på ett jävla fik och snicksnacka!
5. När Trent tar av sig gitarren efter en låt och kastar den rakt upp i luften (så att den smäller rätt ner i scengolvet) känner jag ett lyckorus. Jag vill oxå ha råd att kasta gitarrer omkring mig.
6. Inga extranummer. Åh, vad skönt! Gitarristen trashar en gitarr, Trent går utan att säga hej då, ljuset bak i lokalen tänds, de andra medlemmarna strosar ut, gitarristen vantar sig ut (han flyger runt som en vante hela konserten och går oxå av scenen som en liten lovikavante), ljuset i hela lokalen tänds, de sätter på musik i pa:t. Ingen behöver undra om det kommer mera... Det är kommer inget mera.
7. Jag vill ha en Gibson Les Paul nu...

Eh, så här hade jag inte alls tänkt skriva, men nu gjorde jag det...

Survivalism.