iron man

Jag som aldrig går på bio fick ett ryck och gick och såg Iron Man. Tanken var att se en film innan den slutar gå på största salongen, nu blev det på premiärdagen. Tyvärr går så många - som aldrig borde få gå på bio - på bio, säkert gärna på premiärdagen. Jag fick två av de puckona bakom mig, med kommentarer som: "Oj, vicket hus. Oj, oj, oj, vicket jävla hus! Oj!" Ena puckot var dessutom lite lomhört på (minst) ena örat för så fort kompisen sa nåt sa han "va?". (Precis nu inser jag att det kanske var hans lama försök att få kompisen att inte kommentera hela filmen.)

Jag har inte direkt tvivlat på om Robert Downey Jr skulle funka eller inte - han funkar. Hur bra som helst, skulle jag säga. Jag vet inte om det kanske bara var den perfekta dagen för mig att se Iron Man, men som jag känner det så var det nästan min favoritsuperhjältefilm sen första Stålmannen (som jag skrev om här och här).

Det här innebar att jag helt plötsligt har fått förnyade känslor för robotar. Jag vet inte alls vad det innebär än. (Inga robottatueringar i alla fall, så långt är jag med.)

Gå och se den! (Och om ni mot förmodan tycker att den är kass så har jag ett helt livs "nä - jo"-träning bakom mig! (långsökt skämt))