kramiz

Jag har aldrig var en sån kramig kille, alltså så att jag kramar kompisar. Varken kill- eller tjejkompisar. Jag hakar liksom upp mig och vet inte hur jag ska bete mig. Känner mig så klart pantad som inte bara kramar om, liksom, lite sådär ni vet.

I morse mötte jag den ende snubben som jag brukar (eller har brukat, tills idag...) hälsningskrama när jag träffar, konstigt nog. Men jag var lite bajsnödig hade lite ont i magen och var jättetrött, så jag hakade upp mig. Då hakade han upp sig. Med andra ord hälsningskramades vi alltså inte idag, men vi pratade i alla fall lite innan vi skyndade vidare.

Nu när jag tänker på det hälsningskramades vi inte senast vi sågs heller.

Så, antingen har vi slutat hälsningskramas eller oxå har jag börjat »dodga« kramar ... i stället för att utveckla det sydländska (?) beteendet blir jag alltså mer tråksvensk. Fy fan.