maskrosungen

Nu har jag läst ut boken.

Så klart blev jag berörd. Det är otroligt spännande att följa med någon i livet, men oxå väldigt frustrerande. Alltför ofta undrar man vad myndigheterna sysslade med. Man skulle vilja kliva in i handlingen och säga »nä, nu räcker det, är ni helt jävla dumma i huvet?!«.

Jag känner mig bara så jävla töntig som brukar sitta här och gnälla över mina (små) problem. Jag vet att alla har sina egna bekymmer, men i paritet med Sandras uppväxt så känns det minst sagt patetiskt. Det kunde ha varit så mycket värre.

Gång på gång kände jag att jag kramas alldeles för lite.

Sandra: You go, girl!!!