london i backspegeln

I maj 2005 var jag i London för första gången i livet. Då och där hatade jag - inte varenda minut - men långa, långa, långa stunder av resan. Jag och fru superkryp hade lämnat vår käraste "ägodel" på hemmaplan med farmor och farfar. Farmor kom och sov över för att Londonresan skulle börja mitt i natten, eller i alla fall långt innan tuppen gick på sitt pass. Klockan ringde väl vid halv tre-snåret. (För alla globetrotters är det här en riktigt löjlig berättelse, det är jag fullt medveten om.) För oss var det början till ett litet helvete. Vi hoppade in i en taxi och åkte in mot Centralen från Södermalm. Vårt resesällskap satt i en annan taxi (oxå i tid). På centralen skulle vi ta bussen ut mot Skavsta. Bussen var i princip proppfull av folk - eller kändes det bara så? Bara den här simpla bussresan kändes som den aldrig skulle ta slut, men det gjorde den.

Väl på Skavsta började folk köa till incheckningen och det var en jävla massa folk som skulle till London med samma plan. Det hade jag inte haft en tanke på. När vi hade visat pass och junk började nästa väntan, den att få gå planet. Vid det här laget hade frun börjat bli riktigt blek om nosen och när det var dags att ställa sig i kön för att - som det kändes - över huvud taget komma med planet väste hon fram ett "är det okej om jag inte följer med?". Eh, vad fan säger man...?! Jag svarade "näe, det är fan i mig inte okej...", för det tyckte jag verkligen inte. Jag ville inte heller åka! Hon skärpte sig men både hennes och min känsla av att det skulle bli vår sista resa växte för varje minut, och då hade vi inte ens satt oss på planet. Jag hade bara flugit inom landet tidigare och den här resan skulle ta två timmar.

Nåja... Kaptenen fjuttade igång planets motorer och det bar iväg. Jag tyckte nog att det kändes jävligt jobbigt, jag har förträngt det mesta av känslan eftersom jag var så orolig för att fru superkryp skulle klappa ihop och få riktig panik. Det fick hon aldrig, men sån handsvett som bildades mellan våra händer kände jag inte ens när hon klämde fram vår son för drygt nio år sedan. Den gången hade i och för sig inte jag panik över situationen, men det hade jag den här gången. Jag trodde inte att vi skulle störta, jag visste det!

Okej, planet störtade inte. Vi kom fram ungefär två timmar efter att vi hade börjat panika. Efter ungefär halva resan kom vi till sans både hon och jag. Inte förrän det var dags att landa och vi skulle göra en *mummel på engelska* (nån ohörbar manöver som kaptenen sade att han skulle göra inför inflygningen till Stansted) kom paniken tillbaka. Hur många kan egentligen göra en mummel på engelska-manöver och dessutom sedan landa maskinen?

Som tur var så kunde vår kapten göra manövern och sedan landa flygmaskinen. Okej. Nu var man i Stansted. Det kändes precis som att gå omkring i Sverige. Luften kändes likadan, det var (nästan) bara svenskar runt omkring oss. Big deal. Vad snackar folk om? Nåja, jag kanske skulle ge det mer än några minuter. Vi hämtade vårt bagage och gick/halvsprang/sprang till Stansted Express och satte oss för att åka mellan, eh, Märsta och Stockholms Central. Det var precis vad det kändes som.

Väl inne i det "riktiga" London kändes det inte ett dugg bättre. Varför har ingen sagt att det är bilar över-jävla-allt? De åker (och det visste jag faktiskt) åt fel håll, hela högen. Dessutom är bilisterna jävligt otrevliga. De tutade om man gick för långsamt över fast det var grön gubbe! Surt. Frun var fortfarande skärrad och jag var fortfarande skärrad. Båda ångrade att vi hade åkt ifrån sonen (hur kunde vi vara så korkade?). Navelsträng som skulle behöva kapas någon?

Det var för tidigt att checka in bagaget på det sunkiga hotellet (där vi faktiskt hade eget badrum med toalett och dusch, vilket kändes precis som hemma på 70-talet) men vi fick ställa prylarna i hallen vid receptionen. Vi gick och drack caffe latte och käkade nån macka på ett ställe och kollade oss lite omkring.

Vi höll oss mycket för oss själva och försökte bli oss själva igen. Vårt resesällskap tyckte nog att vi var jävligt märkliga men de tog det nog med jämnmod. Dagarna gick och paniken avtog fram till hemresedagen. Då var det jag som fick panik, men jag ville ju hem så jag försökte skärpa mig. Det gick väl lite sisådär.

Det blev mycket text men lite innehåll. Sensmoralen då? Jo, när jag tänker på den här Londonresan i efterhand glömmer jag allt det jag har skrivit om här och tänker bara på den tiden när det var hon och jag, där och då.

Jag skulle inte vilja ha resan ogjord men jag skulle ha tagit med sonen om jag fick göra om det. (Och kanske passat på att njuta lite under tiden där oxå.)