jag kanske bara är gammaldags (del ?)

Läste åsiktstorpedens kommentar på Mats Strandbergs blogg om polyamoröst raseri och kommer åter igen att tänka på att det kanske bara är jag (men troligen är det nog några miljarder till) som är jävligt mossiga. Bara för att man varit ihop med nån i femton år och har barn ihop kanske det inte betyder att det ska fortsätta vara så resten av livet. Tvivel skapar onekligen tvivel.

Det kanske är näst intill perfekt för alla parter att vara singelfarsa/-morsa...?!

Att ha sonen varsin vecka och skaffa nån kompis (eller det kanske de gamla kompisarna duger till?) som man kan prata med om man är pratsugen och nån sexpartner att ligga med om man är liggsugen. Då kan man ha kvällarna ihop med sonen eller softa själv alt. hänga med nämnda kompisar eller "kompisar" de barnlösa kvällarna. (Ja, ungefär som i filmen "Varannan vecka", alltså.) Att gå hemma och tjata om allt vardagligt junk blir ju rätt lätt - tjatigt. Och att prata om nya häftiga saker man har varit med om varje---jävla---dag är - omöjligt.

Jag är nog för "tillhörig" (kan man säga så?) för att det skulle funka för mig och dessutom tycker jag att det är jävligt mysigt att ha "nån" att sova bredvid. Så mysigt att jag inte skulle vilja vara utan det.