nu känner jag igen mig

Ett bröllop i Stadshuset är över på ungefär en minut (eller det kanske är längre, med det känns som en minut). Bla bla bla (näe, inte bla bla bla, det betyder bara att jag inte kan vigselförrättarens ord i huvudet). Ja. Ja. Klart. Fina var de, och fint väder fick de (och vi med så klart). Ett av talen på kvällen handlade lite om det soliga vädret. Jag blev nyfiken på om hon förberett ett tal som var anpassat för snöslask. Det känns på nåt sätt som att det är svårare att få grå gegga att låta romantiskt. Tusen foton knäpptes.

Promenad till Phénicia.

Prat och mat och mat och prat. Satt vid honnörsbordet men saknade några av mina bästisar att tjabba lite med. Fick vända mig om och klappa J på ryggen några gånger. Helt förlorad var jag inte, både K och Catherine satt i mitt närområde (he he). Sonen blev väl omhändertagen av brudens moder. (Härligt!)

Proppmätt. Osannolikt mycket och god mat. 20 smårätter som inte var att leka med. Sedan huvudrätt, följt av bröllopstårta, kaffe och frukt. (Baksida: Nu sitter jag här och har mat som vandrar uppför insidan av halsen.)

Hemfärd efter "smitning". S pallade länge, men humöret dalade under kvällen och till slut tog det stopp.

Köpte lite brunt guld som jag sörplar lite på. Kanske inte skulle ha käkat riktigt så mycket som jag käkade och kanske inte skulle ha druckit riktigt så mycket vin som jag drack...

Då e re som de ska va!