buffé

Jag vet inte hur många gånger jag har hört att barnbarn är livets efterrätt. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på hur lökigt (ha, nu kom jag ihåg att använda det) jag tycker att talesättet är. Det låter väl kanske gulligt och jag vet att många älskar efterrätter men jag tänker bara - sen är det slut. Efterrätten är ju avslutningen på det roliga. Sen är det bara det tråkiga kvar, i alla fall om kvällen varit trevlig. Ungefär som man som barn känner sig på julaftonskvällen. I alla fall kände jag så och sannerligen min son oxå. En känsla av "det var det, det".

Nu vill jag hur som helst att resten av mitt liv ska vara som en enda lång (jävla) buffé. Där ska finnas allt och jag vill ta mycket av allt som jag gillar, ta riktigt mycket. Det där junket jag inte gillar, det kommer jag inte ta nånting av, den där första tallriken, när man ska smaka av allt, som man har tagit alltför många gånger. Den ska jag låta bli. Nu måste jag väl ändå ha lärt mig att man ska akta sig för (valfri obehaglig ingrediens ur livet). Det var inget för mig. Nu riktar jag in mig på att ta mer av (valfri underbar ingrediens ur livet). Så ska min tallrik av livets buffé se ut. I alla fall i mina drömmar...