ernst

Hej! Jag heter Superkryp och jag älskar matprogram.

Nu har jag till och med blivit tillräckligt jag-vet-inte-vad för att glo på Solens mat oxå. (Blev sugen på att brassa spagge kvart i nio ikväll...)

Mat-Tina. Idag kom Ernst (ni vet) och hälsade på. Han säger »hej tjejen«, kramar om henne och ser så fruktansvärt (och genuint) glad ut. Han verkade älska maten (som om nån blir förvånad) och jag blir faktiskt lite avundsjuk. Avis på att vara sådär jävla glad som han verkar vara. Älska livet, liksom. Allt är hej och kul och bra.

Förutom att jag så klart inte skulle bli tillfrågad, skulle jag aldrig kunna ställa upp sådär. Inte solo. Särskilt inte nu. Det är nästan nåt sjukt över att kunna bjussa på sig själv sådär. Eller är det tvärtom så att det är sjukt att inte kunna och/eller vilja göra det?

Den välbeprövade duoprylen KANSKE skulle passa mig. Att alltid ha nån att luta sig emot »när det blåser kallt«. Det låter tryggare.

Som Filip och Fredrik. Eller säger man Fredrik och Filip? Som Trazan och Banarne, Magnus och Brasse, Hasse å Tage.

Bara ett problem: Vem vem bestämmer vilket namn som ska stå/sägas först?! Lika bra att bestämma det först.