hur ska det gå...

Fattar inte hur jag ska klara mig utan min dagliga dos av S. När han är borta en hel helg håller jag på att bli knäpp. Jag hänger inte på honom hela tiden när han är hemma, oftast ser jag honom knappt, men han finns där. Alltid i samma rum eller i rummet bredvid. När vi är hemma kan vi gå varann på nerverna. Vi är otroligt lika. Han vet precis vad han ska säga och göra för att driva mig till vansinne (och tvärtom). Men jag vill inte vara utan det. Om jag får välja. Men det är inte så lätt...

Klockan tickar. Jag är livrädd.