tisdagen hittills

Kaffe som knappt kan kallas kaffe.
Kurs som inte kan kallas kurs.
Lunch som smakade som allt annat än lunch.

Så fort kursledaren öppnade munnen, tänkte jag: Shit, jag måste härifrån! (Inte från kursen, bort från jobbet som sådant.) Nu är det inte kul längre... Men, jag skulle kaskadkräkas efter en dag i det verkliga livet, just nu. Är jag rädd. Jag är rädd.

Att det sedan var en fotograf och en reporter där och förevigade misären gjorde att jag tänkte på Roy Andersson. Det var inga happy thoughts, nej. Jag önskar att det var en reklamfilm och att jag bara såg det på teven, i stället för att vara en del av församlingen. En tokrolig kick off (kick-off?, kickoff?) skulle nog ha känts som ett lyckorus för hjärnan, jämförelsevis.